Klostret i Skänninge, känt som S:ta Ingrids kloster eller S:t Martins kloster, var ett dominikanskt nunnekloster grundat 1272 av Ingrid Elofsdotter. Det var Sveriges första dominikankloster för kvinnor och låg vid S:t Martins kyrka nordväst om Skenaån i Skänninge.
Ingrid Elofsdotter, en adelskvinna från Elofssönernas ätt, företog flera pilgrimsresor till Rom. Efter sin makes död beslutade hon sig för att ägna sitt liv åt religionen och grundade klostret, där hon blev dess första abbedissa. Klostret invigdes den 12 augusti 1281, och kung Magnus Ladulås utfärdade 1282 ett skydds- och privilegiebrev för klostret.
Klostret byggdes vid S:t Martins kyrka, som troligen tidigare varit en sockenkyrka, och integrerades i klosterkomplexet. Efter Ingrid Elofsdotters död 1282 började hon betraktas som ett helgon, vilket gjorde klostret till en vallfartsort och bidrog till dess goda ekonomi. Heliga Birgittas dotter Cecilia var novis i detta kloster.
Under reformationen på 1500-talet upplöstes klostret. Efter en eldsvåda 1531 avvecklades klostret, och dess stenar användes senare till slottsbygget i Vadstena.
Idag kan man besöka ruinerna av S:ta Ingrids kloster i norra delen av Skänninge, där rester av murar, en brunn och kyrkogrunden finns bevarade.
