Hospitalet i Skänninge, även känt som S:ta Katarina hospital, var Sveriges första kända sjukhus och inrättades under medeltiden för att vårda patienter med spetälska (lepra). Det grundades sannolikt i början av 1200-talet av Magnus Minnessköld, far till Birger Jarl, för att vårda patienter med spetälska från västra Östergötland och delar av norra Småland.

Hospitalet låg vid Skenaån, nordost om staden, och bestod av flera byggnader, inklusive ekonomibyggnader och ett kapell. Kapellet var en rektangulär byggnad orienterad i öst-väst, med yttermurar av gråsten. Vid utgrävningar 1928 fann man tegelrester som antyder att kyrkorummet sannolikt varit täckt med fyra tegelvalv i mitten, uppburna av en pelare. Ingången var förmodligen i sydvästra hörnet av kyrkan.

Under 1300-talets slut, när de värsta lepraepidemierna hade avtagit, började hospitalet tappa sin funktion. Vid mitten av 1400-talet lade biskopen beslag på hospitalets skatteintäkter, och med reformationen på 1530-talet upphörde verksamheten helt. Idag kan man se ruinerna efter kapellet som tillhörde hospitalet. Mitt i ruinen står ett kors som syns från vägen, och även två runstenar står invid platsen.

Vid en arkeologisk utgrävning 1928 fann man ett krucifix i förgyllt koppar daterat till 1200-talet. Senare utgrävningar 2009 och 2010 avslöjade rester av ekonomibyggnader, stolphus, brunnar, odlingslager och diken. Fynden visar att det förekommit djurhållning, en smedja och en kvarn inom området. En av byggnaderna har även tolkats som ett brygghus för ölbryggning.

Hospitalet var självförsörjande och låg vid en väg för att tigga allmosor. Ruinerna efter hospitalets kapell finns kvar och var en viktig plats för de sjuka att gå i mässa och be för donatorernas själar.

Hospitalet i Skänninge är en viktig del av Sveriges medicinhistoriska arv och ger insikt i medeltidens vård av leprasjuka.